Snöleoparder i det vilda

Stiftelsen Nordens Ark har ett stort engagemang för bevarandet av snöleoparder. Parken har haft snöleoparder sedan 1989 och Nordens Arks zoolog ansvarar för den internationella stamboken och det europeiska avelsprogrammet. Under 2010 fördjupades vårt engagemang genom att vi för första gången gick in för att stödja forskningen av vilda snöleoparder i Mongoliet. Nordens Ark samarbetar med Snow Leopard Trust i en studie som syftar till att öka kunskap om arten i de vilda och på så sätt bidra till dess bevarande. Läs mer om vårt samarbete med Snow Leopard trust här

Högt i bergen i Centralasien lever snöleoparden (Panthera uncia), en av världens mest gåtfulla kattdjur. Den finns i tolv olika länder i Asien, i några av vår planets mest avlägsna och ogästvänliga livsmiljöer.

Snöleoparden, som är en flagskeppsart för Asiens bergskedjor, hotas av utrotning. 

Trots att den är skyddad enligt lag i alla tolv länderna minskar antalet i stora delar av dess utbredningsområde. I dagsläget finns mellan 3 500-7 000 snöleoparder kvar i det vilda. Den är listad som hotad enligt den internationella naturvårdsunionen, IUCN.  

Forskning kring snöleoparder har genom tiden varit knapphändig, vilket har gjort att det saknats mycket av den grundläggande kunskapen om artens ekologi och tillförlitliga populationsuppskattningar. För att öka kunskapen om arten startades därför 2008 en unik långtidsstudie som är belägen i Mongoliska Gobiöknen och drivs av Snow Leopard Trust. Studien kommer att fortgå under fera år och består av tre olika verksamheter; forskning, utvecklande av bevarandearbete och utbildning. Nordens Ark är en del i detta arbete. Vi har bekostat GPS-halsband som används för att kunna se snöleopardens rörelsemönster, vad de äter, hur de sprider sig och mycket mer. Vi är även med och finansierar forskare som arbetar med studien. 

Vi samarbetar också med Snow Leopard Enterprise och säljer handvävda ullprodukter från Mongoliet i vår butik. Pengarna från dessa produkter går direkt tillbaka till lokalbefolkningen i Mongoliet och till bevarandet av snöleoparden i det vilda.

Svenska PostkodLotteriet stödjer Nordens Arks arbete med snöleoparder i fält. 

Summering av 2016 års arbete:

Snöleopardprojekt
Snöleoparder kan ibland angripa och döda tamdjur, speciellt på natten när de är instängda i fållor. För en herdefamilj är sådana förluster ofta katastrofala och kan leda till minskad tolerans för snöleoparder och i värsta fall att snöleoparder och andra rovdjur dödas i en hämndaktion. För att reducera förlusterna i nattfållorna har därför projektet inlett ett försök där man bygger mer rovdjursäkra stängsel. Genom att samarbeta med herdefamiljerna i Tost hoppas man kunna hålla snöleoparder och andra rovdjur ute och tamboskapen säkra. Vilket i sin tur förhoppningsvis minskar konflikten mellan rovdjur och människor.

Hur lever man i Gobiöknen? 

Vad gör man om dagarna när man är där för att fånga snöleoparder? Örjan Johansson som doktorer på Snöleopard projektet beskriver här livet i fält.

Fältarbete

Snöleopardstudien i Mongoliet

Snöleoparden lever i centralasiatiska bergsmassiv på mellan 2000 och 5500 meters höjd. Med sin tjocka kamouflagefärgade päls, stora tassar och långa svans är arten perfekt anpassad till ett liv i den karga och branta miljön. Forskningen om snöleopard startade på tidigt 1980-tal men det stod snart klart för forskarna att människan inte är lika väl anpassad till miljön och att det är otroligt svårt att samla in kunskap om snöleopard.

Det finns få om några vägar till snöleopardernas rike, på vissa platser kan man transportera in utrustning med terrängbilar, på andra får man använda packdjur eller bära utrustningen själv. Själva forskningen hindras av att snöleoparderna är så väl kamouflerade att det i princip inte går att upptäcka dem, därigenom kan man inte observera dem för att på så sätt samla information.

Att spåra

Att snöspåra en katt i de branta bergen gör man endast med livet som insats och inte ens då lyckas man följa dem särskilt länge. Inte ens spillning kan man samla in för att finna bytesrester eller inventera var snöleoparderna har befunnit sig. Det har nämligen visat sig att det inte går att säkert skilja på snöleopard och andra arter som varg och räv annat än med DNA analys.

Lösningen var att försöka fånga snöleoparder och sätta radiohalsband på dem. Under 80- och 90-talet lyckades man märka 13 leoparder med radiohalsband. Snart visade det sig att det var praktiskt taget omöjligt att pejla djuren i bergen då man måste vandra enorma sträckor för att höra signalerna från halsbanden. 

GPS-spårning

Det var först när ny teknik i början på 2000-talet utvecklades som forskningen kunde starta på allvar. De halsband som används nu har en GPS mottagare som aktiveras var femte timme och då registrerar var djuret befinner sig. När en position erhållits startar en satellittelefon som skickar positionen till internet.

Efter 1,5 till 2 år tar batteriet slut och då faller halsbandet av. Strax innan halsbandet trallar av försöker man fånga djuret igen för att sätta på ett nytt halsband, för att på så sätt kunna följa dem längre.

Forskarna slipper alltså pejla djuren, när väl halsbandet är på plats sköter det sig självt. Halsbanden ger information om hur stora hemområden individerna har, om de hävdar revir mot varandra eller accepterar varandra, vad leoparderna äter, hur många ungar de får, hur länge de lever, vad de dör av och så vidare.  

Kamerahjälp

Nya kameror som aktiveras när något rör sig framför dem används också. Varje snöleopard har ett unikt fläckmönster och med hjälp av kamerorna kan man identifiera individerna och på så sätt uppskatta hur många som finns i ett område. Med hjälp av DNA teknik kan man också samla in spillningar från ett område och dels se hur många olika snöleoparder man hittat spillning ifrån, dessutom kan man hitta DNA från bytesdjuren och därigenom uppskatta vad snöleoparderna har ätit.

Informationen från halsbanden gör det möjligt att kontrollera hur bra inventeringsmetoden med kamerorna fungerar. Därefter kan man kontrollera hur väl spillningsinsamlingen fungerar. På så sätt får man ett bra mått på hur många snöleoparder som finns i området och kan då testa och utvärdera nya, billigare inventeringsmetoder. 

Långtidsstudie

2008 startades den första långtidsstudien på snöleopard av de två USA baserade organisationerna Snow Leopard Trust och Panthera. Studien kommer fortgå i minst 15 år och är förlagd till Tost Uul, en bergskedja i Mongoliets Gobiöken.

Studien är mångfacetterad och syftar till att ta fram så mycket kunskap som möjligt om snöleoparden. De första åren har handlat mycket om att bygga upp verksamheten och att utveckla lämpliga metoder för att studera snöleoparden, till exempel hur man fångar dem, hur man studerar födoval och inventeringsmetoder.

Nytt forskningscenter

Sommaren 2010 byggdes ett forsknings- och utbildningscentrum kring snöleopard kallat J. Tserendevleg Research and Conservation Center. 

Här kommer forskare, studenter och besökare att kunna bo under tiden de jobbar på studien. Förutom forskningen runt djuret snöleopard kommer man också prova nya bevarandeprogram för att se hur effektiva de är. Studieområdet passar utmärkt för det eftersom man redan mycket god kontakt med lokalbefolkningen och snöleopardpopulationen där är den bäst studerade i världen.

Så även om det fortfarande finns mycket kvar att lära är detta ett stort steg framåt för att bättre förstå snöleoparden och dess gåtfulla liv bland bergen.

Örjan Johansson/ Doktorand

I samarbete med: