flodparlmussla_2017-10_EE-1Hemsida12x5,6.jpg
flodparlmussla_2017-10_EE-1Hemsida12x5,6.jpg

Flodpärlmussla

Margaritifera margaritifera

Musslans skal är mörkbrunt till svart, avlångt och ofta njurformat. Insidan av skalet är täckt av pärlemor. Unga exemplar är ljusbruna, medan äldre exemplar är mörkbruna eller helt svarta. 


Längd: 10 - 16 cm

Flodpärlmusslan är en av de åtta sötvattenlevande stormusslorna som förekommer i våra vatten. Flodpärlmusslans vetenskapliga namn betyder pärlbärare och flodpärlmusslan har fått sitt namn just för att den i sällsynta fall kan bilda pärlor. Den är sedan 1994 fridlyst i hela Sverige.

Flodpärlmusslor växer långsamt och kan bli mycket gamla. Det äldsta kända exemplaret är från Görjeån i Jokkmokks kommun och åldersbestämdes till 256 år.

Arten lever uteslutande i rinnande vatten, i allt från små smala skogsbäckar till stora breda älvar och har idag försvunnit från drygt en tredjedel av de vattendrag där den fanns i början av 1900-talet. I Sverige finns flodpärlmusslan i uppskattningsvis 400 vattendrag runt om i landet, från Skåne i söder till Torne lappmark i norr. Arten saknas i områden med kalkrik berggrund.

Sedan medeltiden har det bedrivits pärlfiske i Sverige och systematiskt pärlfiske bedrevs in på 1900-talets början i flera delar av landet. Det tar cirka 20 år för en pärla av en ärtas storlek att bildas, det är en anledningarna till att pärlorna är mycket sällsynta. Även om man i vissa fall har hittat flera pärlor i en och samma mussla måste man i genomsnitt öppna 10 000 musslor för att hitta en riktigt värdefull.

Vattenkraftsutbyggnad, vattenregleringar och föroreningar har reducerat populationerna kraftigt i södra och mellersta Sverige. Reproduktion sker enbart i cirka en tredjedel av kvarvarande vattendrag men med stora regionala skillnader. I delar av Norrland och sydöstra Götaland finns ännu livskraftiga populationer. Igenslamning och annan förstörelse av lämpliga grus- och stenbottnar drabbar både musselbestånd och värdfisk. Modernt skogs- och jordbruk utan tillräcklig hänsyn orsakar skada genom avverkningar, markberedning, dikning och genom användning av gödnings- och bekämpningsmedel i tillrinningsområdena. Vattenkvaliteten försämras, bottnarna slammar igen och hydrologin förändras.