Svensk blå anka
Den blå ankan är en medelstor anka. Dess robusta kroppsbyggnad gör att blåankan i landets södra delar kan vistas ute året om så länge den har tillgång till vindskydd. Trots namnet är blåankan inte alltid blå. Färgen varierar mellan vit, pärlgrå, blå och svart. Det blå arvsanlaget ger en genomsnittlig färgfördelning av 50 procent blå, 25 procent svart och 25 procent pärlgrå. Den pärlgrå färgen kan variera från nästan helt vita djur med mer eller mindre blå fläckar på fjädrarna. Samtliga färgvarianter har en vit haklapp. Ett par av vingpennorna är ofta vita. Rasen har en horisontell kropp och ett fylligt bröst vilket gör den attraktiv ur matsynpunkt. Det lättaste sättet att se skillnad på hanar och honor är att titta på näbben. Hanarna har en ljust gröngul näbb. Honornas näbb är blågrön till svart. En hane väger 3 - 4 kg och en hona 2,5 - 3,5 kg.
Ankor är tämligen klumpiga på land och går långsamt och vaggande. I vattnet är de däremot i sitt rätta element och simmar bra. Det är också i vattnet som ankorna främst söker mat som de får i sig genom att sila vattnet genom näbben. Man kan även se ankor söka mat på land och blåankor är kända för att äta det mesta. En ankhane har flera namn och kallas ibland för andrake, drake, andrik eller ankbonde. Honan kallas helt enkelt anka. Ankungar kan ibland också kallas för ällingar.
Den blå ankan värper tämligen bra, men ruvningsegenskaperna är inte de bästa och rasen behöver ofta hjälp med kläckningen. Honan värper ca 100 ägg per säsong och varje ägg väger 80-90 gram.
Under 1900-talets början återfanns oförädlade blåfärgade ankor längs Västkusten, från Skanör till Göteborg. I slutet av 1960-talet verkade rasen vara i det närmaste utdöd, men ett antal fåglar återfanns till slut i Skåne.
Utomlands kan man stöta på en anka som kallas swedish blue duck, men det är inte samma ankras som svensk blåanka.
