Bevarande av Pilgrimsfalk

I mitten av 1900-talet användes metylkvicksilver och DDT i de svenska jord- och skogsbruken. Båda gifterna slog hårt mot våra vilda fåglar med förlamningar, försämrade förutsättningar för fostren och defekta äggskal som följd. I takt med att bland annat pilgrimsfalken blev allt mer sällsynt ökade intresset från äggsamlarna och på 1970-talet fick de kvarvarande häckande falkarna bevakas dygnet runt för att förhindra äggstölder.

För att bevara pilgrimsfalken i Sverige startades ett projekt där tanken var att bilda en genbank med nordiska falkar från Sverige, Norge och Finland. Förhoppningen var att få pilgrimsfalkar att häcka i fångenskap för att sedan kunna placera ut ungarna i det vilda. Så hade man tidigare lyckats rädda berguven i Västsverige. Projektets första delmål var att återskapa en falkstam om 25 - 30 häckande par i sydvästra Sverige.


Pilgrimsfalk på Nordens Ark. Foto: Erik Edvardsson

Projektet startade 1974

1974 samlades de första äggen in från en boplats i Norrbotten och uppfödningsarbetet tog sin början. Avelsburarna låg utspridda i landet och det blev på sikt svårt att bedriva ett professionellt arbete. År 1987 invigdes en nybyggd avelsanläggning på norra Hisingen, Fågelcentralen, i samarbete mellan Svenska Naturskyddsföreningen och Göteborgs ornitologiska förening. År 1999 hade det första delmålet om 25 häckande falkpar i sydvästra Sverige nåtts och man beslutade lägga ner aveln på Fågelcentralen. För att nå målet släpptes mer än 500 ungar ut i det vilda under 12 års tid. Den 13 juni 2000 invigdes den nybyggda avelsanläggningen för pilgrimsfalkar på Nordens Ark. I samband med invigningen tog Nordens Ark över avelsdelen av Projekt Pilgrimsfalk från Fågelcentralen. Sedan dess har ca 230 unga falkar utplanterats från Nordens Ark. De allra flesta av dessa har släppts ut i Mellansverige.


Ringmärkta ungar i Fjugesta 2019. Foto: Marie Mattsson/Nordens Ark

Lyckat projekt

Projekt pilgrimsfalk har med åren blivit ett mycket lyckat faunaprojekt och den svenska pilgrimsfalkens framtid ser ljus ut. Sedan starten 1972 har arten gått från att vara akut utrotningshotad med år utan en enda lyckad häckning i det vilda, till att idag betecknas som nära hotad. Idag finns över 200 häckande par och ytterligare ett hundratal revirhävdande. Detta innebär att vi har påbörjat avvecklingen av utplanteringsprojektet genom att inte etablera nya avelspar som ersättning för fåglar som fallit för åldersstrecket. De gamla avelsparen får däremot fortsätta att häcka och föda upp ungar så länge de lever och mår bra. Ungarna släpps ut i samma områden som tidigare.