Ett år går fort, väldigt fort ibland.
Idag är det exakt ett år sedan våra manvargsvalpar föddes. En hona och en hane såg dagens ljus och diade och pysslades om av mamman som tyvärr dog bara några dagar senare till följd av tumörer i tarmarna.

Det är alltid tråkigt och jobbigt när djurungar förlorar sin mamma. Manvargar föds, som många andra djurungar, både blinda och döva och är helt beroende av mammans omvårdnad. När sådant här händer måste man ta ställning till vad man ska göra. Vi valde att låta valparna vara kvar i lyan, de mådde bra och mamman hade tagit väl hand om dem och de skulle inom kort komma att öppna ögonen. Sex, sju gånger om dygnet fick våra djurvårdare sköta om och mata ungarna med mjölkersättning medan pappan hela tiden fanns i närheten.

Visst var det slitsamt för djurvårdarna, men så här ett år senare är det lätt att glömma när man ser hur bra allt blev. Manvargar är egentligen solitära och det är mamman som tar hand om valparna, men den här gången fanns pappan med från början och har uppfostrat valparna till fina manvargar.

Hanen har nu flyttat till Münchner Tierpark Hellabrunn i Tyskland medan honan kommer att stanna kvar på Nordens Ark och så småningom få en partner. Det är en inte alltför vild gissning att hon bjuds på något extra gott idag på sin födelsedag.