Nu är det bevisat - det nordiska honungsbiet är äldre än man tidigare trott

En ny studie bevisar att det nordiska honungsbiet var vanligt förekommande i vår svenska natur långt innan importen av honungsbin blev vanlig. Därför är det viktigt att vi fortsätter arbeta för att bevara biet i vår fauna.

Nordiskt bi. Foto: Erik Edvardsson

En ny studie bevisar att det nordiska honungsbiet är en inhemsk art som var vanligt förekommande i den svenska faunan långt innan importen av honungsbin började i slutet av 1800-talet. Det levde i ihåliga träd men i ett förändrat skogsbruk där gammal skog avverkades så försvann de bohålor som vilda honungsbin, och många andra arter, är beroende av. Det nordiska honungsbiet trängdes undan och antalet minskade dramatiskt.

-Att det nordiska honungsbiet är en naturlig del i vår fauna och har varit viltlevande är viktig information för hur vi nu arbetar vidare med bevarandearbetet, säger Mats Niklasson, vetenskaplig ledare på Nordens Ark.

I studien har intervjuer med biodlare från 1928 till 1981 med information som sträcker sig tillbaka till tidigt 1800-tal analyserats. Den visar tydligt att fritt levande kolonier av nordiska honungsbin tidigare var vanliga och att arten var väl anpassad till klimatet och överlevde kalla vintrar. Något som motsäger tidigare uppgifter om att våra honungsbin är en importerad art med kort historia i vårt land.

-Nu krävs ökade insatser för att behålla det lokalt anpassade nordiska honungsbiet, dess gener och prova att återinföra biet i det vilda, fortsätter Mats.

På många håll i världens diskuteras mer och mer vikten av att låta ursprungliga honungsbin ha en naturlig livsstil som kan bidra till en ökad motståndskraft. Bin är viktiga som pollinerare med stor betydelse för den biologiska mångfalden.

En positiv följd av ett utökat bevarandearbete kommer förhoppningsvis att innebära en ökad motståndskraft hos dagens bin som kan ha gått förlorad genom många års produktionsinriktat korsningsarbete.

Studien har genomförts av Mats Niklasson, Nordens Ark, SLU och Gothenburg Global Biodiversity Centre samt Sonja Leidenberger & Niclas Norrström, Skövde Högskola

Läs studien på Springer Link