Varför är invasiva arter ett problem?

Invasiva arter orsakar allvarlig skada för den biologiska mångfalden, infrastruktur och människors hälsa vilket medför stora kostnader för samhälle och enskilda. Invasiva arter räknas idag som ett av de största hoten mot biologisk mångfald i Sverige och globalt.

Idag finns cirka 2 000 främmande arter i Sverige varav 400 räknas som invasiva. Samhällsutvecklingen med ökad global handel, ökat resande samt fler och snabbare transporter leder till att fler förbindelser etableras mellan geografiska områden som annars inte skulle haft kontakt med varandra. Detta underlättar för fler invasiva främmande arter att föras in till landet. Samtidigt riskerar fler främmande arter i Sverige bli invasiva till följd av klimatförändringarna.

När en invasiv art har etablerat sig på en ny plats kan det vara väldigt svårt att bli av med den. De invasiva främmande arterna har ofta egenskaper som gör att de är tåliga, växer snabbt och förökar sig effektivt. Invasiva främmande arter skadar naturen så att ekosystem och dess funktioner som vi är beroende av rubbas.

Många av dessa, till exempel mördarsnigel, jätteloka, parkslide och vresros orsakar redan nu stora skador och kostnader i form av årlig bekämpning.

Exempel på invasiva arter och de problem de orsakar

Mink

Trots sitt söta utseende är minken ett av de största hoten mot biologisk mångfald i skärgårdsmiljöer. Mink är ett rovdjur som kan ställa till stor skada för markhäckande fåglar genom att den äter ägg och ungar. Minken är anpassad för ett liv vid vatten och är en god simmare, därför utgör den ett stort hot för särskilt fågelpopulationer på öar.

Minken hör egentligen hemma i Nordamerika och importerades till bland annat Sverige för uppfödning i pälsfarmer. Förrymda djur etablerade sig i naturen och idag finns mink i så gott som hela Sverige.

Mink är nu så väl etablerad i Sverige att den knappast går att utrota. Den betraktas som ett skadedjur och får jagas året runt.

Om du ser en mink ska du ta ett foto på den och rapportera ditt fynd till Artportalen

Mördarsnigel

Mördarsnigeln, tidigare kallad spansk skogssnigel, kommer ursprungligen från Sydeuropa men kom oavsiktligt till Sverige genom importerade grönsaker på 1970-talet.

Mördarsnigeln är numera vanligt och en av våra mest omtalade invasiva arter i Sverige. En ovälkommen gäst i trädgårdar, jordbruksmarker, parker och gräsmarker.

Inte bara orsakar mördarsnigeln betydande skador på växter och grönsaker, den utgör dessutom ett hot mot inhemska sniglar och snäckor. Mördarsnigeln har fått sitt namn då den ibland äter andra sniglar samt skapar konkurrens om föda och övervintringsplatser.

Den mest effektiva metoden att bekämpa arten att samla in och döda sniglarna och deras ägg. Däremot rekommenderas inte kemiska bekämpningsmedel då de kan skada den inhemska snigelfaunan.

Blomsterlupin

Blomsterlupinen är en av de mest problematiska invasiva växtarterna i Sverige idag. Den kommer ursprungligen från Nordamerikas bergstrakter och har introducerats till Sverige som trädgårdsväxt. Därefter har den spridit sig vidare till naturen och finns idag över nästan hela Sverige.

Blomsterlupinen är ett problem för att:

den binder kväve vilket gödslar marken på de annars naturligt näringsfattiga jordarna. Detta påverkar vegetationen negativt på lång sikt då de inhemska ängsblommorna ersätts av mer kväveanpassade växter.
den har en stor spridningsförmåga där varje planta kan ge hela 2500 frön/år som kan ligga vilande i marken i upp till 70 år.
den hotar andra växter genom att locka till sig pollinatörer som hellre besöker blomsterlupin än inhemska växter.
den innehåller alkaloider, som kan vara giftigt för får och nötkreatur.
den kan vara allergiframkallande för människor.

Du kan förhindra fortsatt spridning och bekämpa arten genom att klippa ner den innan den bildar frön. Växtavfallet måste tas bort och läggs i en tät påse som slängs som brännbart avfall.

Stillahavsostron

Stillahavsostron kommer ursprungligen från Stilla Havet men exakt hur de kom hit är inte helt kartlagt. De anses idag vara etablerade och vanligt förekommande på svenska västkusten.

Arten är anpassad till att leva i grunt vatten, men förekommer även djupare. De växer snabbt och är tåliga mot både uttorkning och extrem kyla. Det gör att de kan konkurrera om plats och föda med inhemska arter såsom blåmusslor och det europeiska ostronet. Det finns även risk att arten kan sprida sjukdomar och parasiter.

Stillahavsostron kan växa på hårda ytor som klippor samt på leriga sandbottnar, där de växer tätt och bildar rev. Reven skapar en fysisk förändring i miljön som både kan ge positiva och negativa konsekvenser vad gäller strömförhållanden och livsmiljöer för andra marina arter.

Om du hittar vad du misstänker är ett fynd av arten kan du rapportera det i Rappen.