OBS! Viktig information för dig som besökare, med anledning av covid-19. Klicka här >

Riddarsläkten Galde

Åby säteri hamnade under 1400-talets slut i släkten Galdes ägo. Sven Galde var den förste i släkten att äga säteriet. Sven var riksråd och hövitsman på Akershus, i Norge. Sonen Gaute tog sedan över efter att gården en tid varit i släkten Kanes ägo. Gaute hade, som sin far, varit befälhavare på Bohus fästning under början av 1500-talet och kom sedan att bli en stor godsägare. Som riksråd deltog Gaute i stridigheterna om kungamakten på 1530-talet. Vid hans död 1553 gick gården i arv till hans son Christoffer som var amiral i flottan och satt som kunglig ämbetsman på Lyckå slott. Christoffer hade tre döttrar tillsammans med sin fru Birgitte Bilde. Döttrarna hette Lisbeth, Ellen och Birgitta. Ellen och Birgitta sägs ha dansat sig till döds vid en fest på säteriets ägor och i Tossene kyrka kan man idag betrakta en runsten i vapenhuset med två kvinnobilder, det galdeska och bildeska vapnet samt inskriften:

Chistopher Galde vor fader med aere
Fru Birgitte Bilde vor moder kaere
Af Oby gaar lod han sig skriffue
Her er begrafven lod de oss bliffue
Jomfru Birgitte oc Ellien Galde
Gud lod oss av verden kalde
Anno 1555

Christoffer Galde dog samma år som sina döttrar och ligger även han begravd i Tossene kyrka. Den tredje dottern Lisbet Galde fick ärva gården och vid hennes död 1616 tillföll Åby hennes kusin Christoffer Tönneson Galde och vid hans död övergick gården genom testamente till kronan och de ”beska Galdrars” styre på Åby var slut.

Som en hyllning till släktens Galdes tid på Åby säteri, har vi tillägnat tapeten i baren på Nordens Arks hotell med det Galdeska vapnet. Tapeten har finansierats med stöd av Västra Götalandsregionen.

Här följer sägnen om hur systrarna Galde dog en vårnatt 1555, nedtecknat av Osvald Karlsson i Tossene.

Det är fest I Åby salar. Det är fest och det är vår. Som en brud I blomstersalar Gamla herrgården står
Herr Christophers, fru Birgitta Bjudit vänner runt omkring Att till gamla Åby hitta Där sig bänkat frändering.

Vilken fröjd I allas I allas sinnen, Vilket vimmel, vilket sorl, Kotteriets glada minnen
Flöda fram likt källors porl
Solen över Åby lundar, Ler mot glada gästers lag När den sjunker, skymning stundar Ändad är en härlig dag.

Men där utanför i parken Lyktor röda, lyktor blå. Kasta skimmer över marken Trollskt, men tjusande ändå
Burna, som av fjärilsvingar Sväva paren om varann, Amor själv I dansens ringar Leende förmärkas kan

Plötsligt där musiken klingar Står en ensam speleman Kommit har han som på vingar
Högt fiolen håller han. Fager är han själv att skåda Lockar bölja, läppar le Herr Christoffers döttrar båda träda närmre för att se.

Främlingen mot dem sig vänder Stråken höjes, toners svall. Flöda under vana händer Som en våg av ren kristall
Herr Christoffers väna tärnor, Lindar armar om varann Deras ögon le som stjärnor Deras dans ej hejdas kan.

Sakta nattens timmar skrida Lika hastigt dansen går Då drar åldring kniv ur slidan Läser tyst sitt Fader Vår Snart vid spelemannen är han Höjer kniven, och med hast Av fiolen strängar skär han. Genast all förtrollning brast

Som ur dunkel dvala väckta Tärnorna omkring sig se Allt blir mörkt, ej mer de mäkta Brutna liljor äro de
Deras klagan genom parken Går som dyster ödesvind När de digna ned på marken Hand I hand och kind vid kind

Det blir tyst I Åby salar Fjärran flyktat skämt och skratt Här och var en stämma talar Viskande I stilla natt
och när sol ur östern träder Den på Åby skåda får Frändering i sorgekläder Kring två unga tärnors bår

Sekler flytt sen tärnor båda Funnit ro i dödens famn. Men ännu du kan få skåda Deras bilder, deras namn Dit de gingo, Gud att dyrka Deras gravsten ännu står I sitt sköte gammal kyrka Bärgat skörd från tidig vår.