Riddarsläkten Galde

I slutet av 1400-talet kom Åby säteri i riddarsläkten Galdes ägo. Den förste i släkten som ägde gården var Sven Galde, riksråd och hövitsman på Akershus i Norge.

Efter en tid i släkten Kanes ägo återgick gården till familjen Galde när Svens son Gaute tog över. Gaute hade, liksom sin far, varit befälhavare på Bohus fästning och blev senare en betydande godsägare. Som riksråd deltog han även i de politiska striderna om kungamakten under 1530-talet.

Christoffer Galde och hans familj

När Gaute Galde dog 1553 ärvdes Åby säteri av hans son Christoffer Galde. Han var amiral i flottan och kunglig ämbetsman på Lyckå slott. Christoffer var gift med Birgitte Bilde och tillsammans fick de tre döttrar: Lisbeth, Ellen och Birgitta.

Sägnen om systrarna Galde

Enligt en gammal sägen dansade två av systrarna, Ellen och Birgitta, sig till döds under en fest på Åby säteri. Händelsen ska ha inträffat en vårnatt år 1555.

I Tossene gamla kyrka finns i dag en runsten i vapenhuset som visar två kvinnobilder tillsammans med släkternas vapensköldar. På stenen finns också en inskrift till minne av systrarna:

Chistopher Galde vor fader med aere
Fru Birgitte Bilde vor moder kaere
Af Oby gaar lod han sig skriffue
Her er begrafven lod de oss bliffue
Jomfru Birgitte oc Ellien Galde
Gud lod oss av verden kalde
Anno 1555

Samma år som sina döttrar dog även Christoffer Galde och begravdes i Tossene kyrka.

Åby går i arv

Den tredje dottern, Lisbeth Galde, ärvde Åby säteri. När hon dog 1616 gick gården vidare till hennes kusin Christoffer Tönneson Galde. Efter hans död övergick Åby genom testamente till kronan och riddarsläkten Galdes tid på säteriet var därmed över.

Minnet av Galdesläkten på Åby

Som en hyllning till Galdesläktens tid på Åby säteri pryds tapeten i baren på Nordens Arks hotell av det galdeska vapnet. Tapeten har tagits fram med stöd från Västra Götalandsregionen.

Sägnen om systrarna Galde

Nedan följer sägnen om hur systrarna Galde dog en vårnatt år 1555, nedtecknad av Osvald Karlsson i Tossene.

Det är fest I Åby salar. Det är fest och det är vår. Som en brud I blomstersalar Gamla herrgården står
Herr Christophers, fru Birgitta Bjudit vänner runt omkring Att till gamla Åby hitta Där sig bänkat frändering.

Vilken fröjd I allas I allas sinnen, Vilket vimmel, vilket sorl, Kotteriets glada minnen
Flöda fram likt källors porl
Solen över Åby lundar, Ler mot glada gästers lag När den sjunker, skymning stundar Ändad är en härlig dag.

Men där utanför i parken Lyktor röda, lyktor blå. Kasta skimmer över marken Trollskt, men tjusande ändå
Burna, som av fjärilsvingar Sväva paren om varann, Amor själv I dansens ringar Leende förmärkas kan

Plötsligt där musiken klingar Står en ensam speleman Kommit har han som på vingar
Högt fiolen håller han. Fager är han själv att skåda Lockar bölja, läppar le Herr Christoffers döttrar båda träda närmre för att se.

Främlingen mot dem sig vänder Stråken höjes, toners svall. Flöda under vana händer Som en våg av ren kristall
Herr Christoffers väna tärnor, Lindar armar om varann Deras ögon le som stjärnor Deras dans ej hejdas kan.

Sakta nattens timmar skrida Lika hastigt dansen går Då drar åldring kniv ur slidan Läser tyst sitt Fader Vår Snart vid spelemannen är han Höjer kniven, och med hast Av fiolen strängar skär han. Genast all förtrollning brast

Som ur dunkel dvala väckta Tärnorna omkring sig se Allt blir mörkt, ej mer de mäkta Brutna liljor äro de
Deras klagan genom parken Går som dyster ödesvind När de digna ned på marken Hand I hand och kind vid kind

Det blir tyst I Åby salar Fjärran flyktat skämt och skratt Här och var en stämma talar Viskande I stilla natt
och när sol ur östern träder Den på Åby skåda får Frändering i sorgekläder Kring två unga tärnors bår

Sekler flytt sen tärnor båda Funnit ro i dödens famn. Men ännu du kan få skåda Deras bilder, deras namn Dit de gingo, Gud att dyrka Deras gravsten ännu står I sitt sköte gammal kyrka Bärgat skörd från tidig vår.