Åby säteri - historien i bilder

Åby säteri har en lång historia och har varit en viktig plats för människor i flera hundra år. Här kan du läsa om livet på säteriet under början av 1900-talet och få en inblick i livet och arbetet som en gång präglade platsen.

Ångaren Albrektsund
Det här fotografiet visar Åby ångbåtsbrygga, en gång en viktig knutpunkt för både människor och varor. Vid bryggan ligger ångaren Albrektsund, ett av de fartyg som trafikerade kusten under tidigt 1900-tal. Längst ut på udden syns huset där ångbåtskommissionären bodde. Hans uppgift var att ta emot båten, lasta och lossa gods, samt se till att allt fraktgods kom rätt – ett betydelsefullt ansvar i en tid då sjövägen var den snabbaste förbindelsen mellan samhällena längs kusten.
Förutom Albrektsund anlöpte flera andra ångare Åby, bland annat Viken, Lysekil och Grebbestad, den sistnämnda ofta kallad ”Litern” på grund av sin mindre storlek. Ångbåtarna band samman gårdar och samhällen längs Bohusläns kust och var avgörande för handel, postgång och resor.




Mjölkning på Storavall
Det här fotografiet visar mjölkning på Storavall i början av 1900-talet. På den tiden var arbetet helt manuellt – korna mjölkades för hand ute på vallen sommartid. På ett stort säteri som Åby var mjölken en av de viktigaste produkterna från jordbruket. Mjölkningen gjordes både morgon och kväll, ofta av pigor och arbetare på gården. Efter mjölkningen bars mjölken direkt till mejeriet, där den togs om hand av mejerskan. Under slutet av 1800-talet arbetade här bland annat Malvina Larsson, som ansvarade för mjölkhanteringen. Tack vare hennes anteckningar har vi idag en värdefull inblick i livet på gården under den tid hon var verksam här.
I mejeriet silades mjölken och hälldes upp i stora kärl, där grädden fick stiga till ytan. Av grädden kärnades sedan smör, medan resten av mjölken kunde användas till andra mejeriprodukter. Arbetet i mejeriet krävde stor noggrannhet. Kärl och redskap måste vara rena och temperaturen rätt, annars kunde mjölken snabbt bli dålig. När smöret var färdigt formades det och packades för att kunna säljas vidare.

Mjölk och smör från Åby användes inte bara i gårdens eget hushåll. De var också en viktig inkomstkälla. Produkterna såldes till handelsstäder längs Bohuskusten, och gården följde noga marknadspriserna i städer som Uddevalla, Lysekil och Göteborg. När varorna var färdiga transporterades de ner till bryggan vid Åbyfjorden. Där lastades de på båtar för vidare färd. Under senare delen av 1800-talet gick ångbåtar längs kusten, och de kunde ta med sig gårdens produkter till städerna där de såldes vidare. På så sätt blev Åby en del av ett större handelsnätverk. Det som började som arbete i ladugården och mejeriet kunde snabbt nå marknaderna i kustens handelsstäder. Mejeriarbetet på Åby höll också mycket hög kvalitet. Smöret som tillverkades på gården fick gott rykte och uppmärksammades även utanför bygden. För de fina smörprodukterna tilldelades gården pris och en silvermedalj, ett erkännande som visade att produktionen höll en särskilt hög standard. Det var ett resultat av både skickligt jordbruk och noggrant arbete i mejeriet, från mjölkningen i ladugården till mejerskans arbete med att kärna och förädla smöret.




Tjänstefolket på Åby säteri
Fotografiet visar tjänstefolk samlade på gräsmattan mellan Kornboden och Mangården på Åby säteri omkring sekelskiftet 1900. Kvinnor och män står tillsammans. Människor som levde och arbetade på gården och som var en självklar del av livet på säteriet. Klädseln är enkel och praktisk, typisk för pigor, drängar och deras familjer.
En stor gård som Åby krävde många händer i arbete. Här fanns drängar, pigor och andra anställda som skötte jordbruket, djuren och gårdens dagliga sysslor. Arbetet följde årets rytm: på våren och sommaren låg fokus på odling, slåtter och skörd, medan vintern ägnades åt skogsarbete, reparationer och underhåll av gården. Arbetsdagarna var långa och började tidigt. I herrgårdens kök sattes dagen i gång redan på morgonen när spisar och kakelugnar skulle eldas för att värma upp husets många rum. Köksarbetet var tungt och tempot högt. I skafferiet låg kullersten på golvet, och ibland fick kökspersonalen hjälp av en pojke som bar in ved och utförde mindre sysslor.
En av dem som arbetade på Åby var Anna, som senare berättade om sin tid på gården. Trots det hårda arbetet mindes hon åren där som lärorika. På säteriet fick hon för första gången lära sig att laga “fin mat”, något hon tidigare inte haft möjlighet till. Lönen var liten och betalades sällan i pengar, men vid högtider kunde de anställda få kläder eller andra nyttiga gåvor.

På den gamla infartsvägen till Åby säteri, kring sekelskiftet 1900.
På bilden syns tre personer som promenerar längs den gamla infartsvägen till Åby säteri, alldeles vid strandkanten av Åbyfjorden. Vägen följde fjorden och användes både i vardagen och vid transporter till och från gården.
Till vänster i bilden skymtar ekar som markerar början på den allé som en gång planterades längs infarten. Ekarna längs den gamla allen sägs vara planterade på Margareta Huitfeldts tid på 1600-talet. Vägen fortsatte härifrån upp mot säteriet och svängde i en båge mot sydost, så att mangårdsbyggnaden hamnade rakt i blickfånget för den som närmade sig gården. Denna välplanerade uppfartsväg gav ett storslaget intryck när man kom till Åby. Än i dag går det att följa delar av denna gamla vägsträckning ner mot fjorden. Rester av allén och vägen finns fortfarande kvar i landskapet och påminner om hur säteriets infart en gång var utformad.

Ladugården på Åby säteri
Runt mangårdsbyggnaden med sina flyglar låg tidigare ett stort antal ekonomibyggnader, som ladugårdar, stall, bodar och verkstäder. De var en förutsättning för att driva det omfattande jordbruket på Åby säteri. Här arbetade många människor varje dag med djur, odling och allt annat som hörde livet på en stor gård till.
Ladugården var en av de viktigaste byggnaderna. Här hölls gårdens boskap och här började arbetsdagen tidigt, ofta redan i gryningen. Anläggningen bestod av flera sammanbyggda längor med olika funktioner. I de övre delarna fanns bland annat redskapshus, vedbod och stall med plats för höförvaring. Via en ramp, en så kallad logbro, kunde man köra upp till ladugårdens övre våning och lasta in hö och säd. I början av 1900-talet fanns plats för 40 kor i ladugården och 20 hästar i stallet. Vid denna tid var jordbruket ännu inte mekaniserat, och allt arbete utfördes med hästkraft.
I de nedre delarna fanns en genomkörbar portgång där man kunde köra in med vagn, hö och säd. Ovanför portgången fanns utrymmen för förvaring av halm. Här fanns också lador och logar samt olika djurhus för kor, får, getter och kalvar, tillsammans med utrymmen för foder och förvaring. I en separat byggnad fanns svinhus. Ladugården var uppförd som en längsladugård med mittgång. Korna stod i bås längs sidorna, medan arbetet med utfodring, mjölkning och skötsel skedde från gången i mitten. Här fanns också en snickarverkstad där redskap och byggnadsdelar kunde repareras eller tillverkas, samt ett redskapsskjul för förvaring.
Tillsammans bildade ladugården och dess tillhörande byggnader ett viktigt arbetscentrum på Åby säteri. Här samlades många av gårdens dagliga sysslor. Under mitten av 1900-talet förändrades jordbruket och verksamheten på Åby minskade. Den gamla ladugården revs när den inte längre behövdes.
När Nordens Ark etablerades här på 1980 talet väcktes intresset för att åter lyfta fram den historiska gårdsmiljön. År 2003 återuppfördes ladugården. Den nya byggnaden, som fick namnet Stallet, användes först som studentboende. Idag rymmer den 29 rum, butik och café och har åter blivit en levande del av gården.




Kvinnan med häst
Fotografiet visar en kvinna i gårdsmiljön vid Åby säteri omkring sekelskiftet 1900.
Samtidigt som det dagliga arbetet pågick kunde livet på säteriet också präglas av mer högtidliga ögonblick. Det berättas hur herrskapets gäster ibland anlände med häst och vagn. Vid bryggorna i Åbyfjorden hämtades de upp och kördes längs herrgårdsallén mot gården. Kusken satt rak på kuskbocken medan vagnen rullade fram, och i solglimtarna blänkte hästarnas selar. Bak i vagnen satt damer och herrar på väg till säteriet. Längs vägen kunde torparna stå vid sina gårdar och se vagnarna passera. De funderade kanske på hur det skulle vara att byta liv för en dag, och skrattade sedan åt tanken. Som det sades, det har alltid varit den fattiges rikedom att kunna skratta åt allt.
Vid den här tiden var Åby en stor gård med många djur och flera hästar. Herrskapets hästar hade till och med en egen begravningsplats i trädgårdsparken.

Man och kvinna med ko
Vid sekelskiftet 1900 fanns omkring 60 kor i ladugårdarna på Åby, vilket innebar mycket arbete då mjölkningen skedde för hand.
För att kunna hålla mjölken kall året runt såg drängarna under vintern upp stora isblock ur sjön. Isen lagrades och täcktes med sågspån, vilket gjorde att den höll sig långt in på sommaren. När den behövdes höggs den i bitar och användes i mejeriet. Efter mjölkningen lades isen i en bassäng i gårdens mejeri, där mjölkflaskorna ställdes för att hållas kylda. Därefter tog mejerskan över och arbetade vidare med att tillverka smör och andra mjölkprodukter.
Arbetet med djuren var en central del av vardagen på gården, men långt ifrån det enda som behövde göras. Även barnen deltog i arbetet. De hjälpte till med olika sysslor, som att öppna grindar längs vägarna, kratta gårdsplanen och bistå i arbetet med foder. Bara mellan Åby och Bärfendal fanns det 35 grindar som skulle öppnas och stängas. För sitt arbete kunde de ibland få en liten belöning, till exempel en femöring.




Från fruktträdgården på Åby säteri – en kvinna och två barn, tidigt 1900-tal.
Fotografiet visar en kvinna tillsammans med två barn i parkmiljön vid Åby säteri, troligen omkring sekelskiftet 1900. Även om vi inte vet exakt vilka personerna är, ger bilden en känsla av den värld som fanns för barnen som växte upp på och kring gården.
I minnen från Åby berättas det om lekstugan i parken vid mangården, uppförd omkring 1920. Den var en särskild plats för barnens lekar. Men under sommaren fick man ibland hålla sig därifrån, då hyrdes den ut till sommargäster. I ett minne berättas hur barnen på gården väntade hela våren på att familjen med två barn skulle komma, när de väl anlände blev lekstugan fylld av liv igen.
Lekstugan står fortfarande kvar i parken vid mangården och påminner om den tid då barnens lek och vardag var en självklar del av livet på Åby säteri.

Midsommar
Så här såg det ut på Åby säteri vid midsommar år 1906, enligt poststämpeln på baksidan av originalfotot. På midsommarafton bjöds torpare, anställda och vänner in till fest på gården. Firandet kallades för midsommarlek och var en av årets stora högtider. Barnen dansade ringlekar kring den lövade midsommarstången, medan de vuxna dansade på gårdsplanen så länge det var ljust. När kvällen mörknade fortsatte dansen på den så kallade kålvinden, en vindsvåning i en av flyglarna som användes just för festligheter.
Bilden fångar en glimt av en tradition som funnits på Åby säteri i generationer och som ännu lever kvar i berättelserna om platsen. Midsommar var dock inte den enda högtid som samlade människor här. Även julen hade en särskild betydelse och blev ett minne som levde kvar länge hos dem som växte upp i trakten. Anna Christensson, som bodde i närheten, mindes särskilt de stora julkalasen kring sekelskiftet 1900. Vid den tiden hörde ett tjugotal torp till säteriet, och när julen närmade sig bjöds barnen från torparfamiljerna in till herrgården. För många var detta årets största händelse.
Inför festen kläddes barnen i sina finaste kläder, sydda av tyger som köpts från kringvandrande knallar. Skolläraren Kalle Valevik hjälpte dessutom till att ordna nya skor till barnen. På herrgården pågick samtidigt intensiva förberedelser, det bakades bröd, lagrades ostar och kokades risgrynsgröt som skulle serveras vid kalaset. På julaftonens eftermiddag samlades barnen, som vandrat från torpen, i pigkammaren i väntan på att få komma in i salongen. När dörrarna öppnades möttes de av musik, mat och en högtidlig stämning som många bar med sig resten av livet.
Tillsammans berättar minnena av midsommarlekar och julkalas om ett Åby säteri där årets högtider blev mötesplatser fyllda av gemenskap, och där dessa traditioner fortfarande lever kvar än idag, inte minst genom ett uppskattat och välbesökt midsommarfirande.

Åby säteri – gården, byggnaderna och människorna
I centrum av gårdsmiljön ligger mangårdsbyggnaden, uppförd år 1727. Här bodde gårdens ägare eller arrendator, och huset var inte bara ett hem utan också säteriets administrativa hjärta. Här fattades beslut om jordbruket, arbetet och ekonomin allt som höll gården i gång.
På var sida om mangården ligger två flygelbyggnader från omkring 1790. Tillsammans skapar de den gårdsplan som än i dag präglar Åby. I flyglarna fanns många av de funktioner som krävdes för att driva en stor gård: kök, mjölkkammare, bagarstuga och bostäder för tjänstefolk. Här arbetades det från tidig morgon till sen kväll, och byggnaderna var fyllda av liv, ljud och rörelse.
Runt denna kärna bredde ett stort nät av ekonomibyggnader ut sig ladugårdar, stall, bodar och verkstäder. Här sköttes djuren, redskapen underhölls och skörden togs om hand. Det var här det dagliga arbetet pågick, där många händer krävdes för att hålla gården levande.
Längs vägen ligger den stora ladan, som räknas som Bohusläns äldsta timrade lada. Den kraftiga timmerkonstruktionen vittnar om en lång historia, och mycket tyder på att delar av byggnaden kan ha sitt ursprung i 1600-talet.
Åby säteri var inte bara en samling byggnader. Det var centrum för ett helt samhälle. Här levde människor med olika livsvillkor, men alla var på något sätt knutna till gården. Arrendatorn hade det övergripande ansvaret. Han hyrde gården av ägaren och ledde arbetet, organiserade jordbruket och såg till att skörden blev så god som möjligt. Under honom arbetade drängar och pigor som skötte djur, åkrar och hushåll.
Runt säteriet fanns också torpare, som bodde i små stugor och brukade små jordlotter. Som betalning för marken var de skyldiga att arbeta på gårdens marker ett visst antal dagar varje år. Veckodagsbönder hade egna gårdar men arbetade regelbundet på säteriet, medan dagsverkare kallades in vid behov, särskilt under intensiva perioder som sådd och skörd. Som mest hade Åby 26 tillhörande Torp under 1800-talet.
Det fanns också de som levde under ännu enklare förhållanden, som backstugusittare. De ägde sällan egen mark och fick försörja sig genom tillfälligt arbete.
När man ser ut över gårdsmiljön i dag är det lätt att föreställa sig hur det en gång såg ut: människor i rörelse mellan byggnaderna, ljudet av arbete från ladugården, klockan på kornboden som ringde när det var dags för paus i arbetet, doften av hö och ved, och livet som pågick från tidig morgon till sen kväll. Åby säteri är därför inte bara en historisk plats, det är ett landskap format av generationers arbete, liv och berättelser.

Mangårdsbyggnaden på Åby säteri
Mangårdsbyggnaden på Åby säteri, som syns på bilden, uppfördes år 1727 och har sedan dess varit gårdens hjärta. Här bodde säteriets ägare eller arrendator, och huset fungerade både som bostad och som centrum för gårdens verksamhet.
Platsen där byggnaden står har en betydligt längre historia. Människor har levt här i tre till fyra tusen år, och Åby omnämns första gången i skrift år 1307, då tre brev skickades härifrån. Under medeltiden fanns även en kyrka på platsen, även om dess exakta läge i dag är okänt.
Med tiden utvecklades Åby till en av de främsta sätesgårdarna i dåvarande Norge. Gården beboddes av stormän och adel, och under 1600-talet kom den att förknippas med en av Bohusläns mest betydelsefulla personer, Margareta Huitfeldt. År 1664 donerade hon hela sin egendom till en stipendiestiftelse, som senare fick namnet Kungliga och Hvitfeldtska stipendieinrättningen.
En karta från 1697 visar att det då fanns en äldre, borgliknande byggnad på platsen. Den hade en sluten karaktär med få öppningar, en rundad port som entré och till och med ett torn. Placeringen var strategisk – härifrån hade man god uppsikt över landskapet och Åbyfjorden. Vad som hände med denna byggnad är inte helt klarlagt, men enligt traditionen kan den ha brunnit ner.
Den nuvarande mangårdsbyggnaden uppfördes kort därefter, 1727. Den var ursprungligen vit och hade en imponerande veranda som entré. År 1790 tillkom flygelbyggnaderna, och tillsammans formade de den gårdsplan som fortfarande möter besökaren i dag.
Huset var praktiskt uppdelat: på ena sidan fanns en större sal med tillhörande kamrar, och på den andra en mer vardaglig del med kök, mjölkkammare och skafferi. Ovanför låg en stor vind, och under huset en stenkällare – utrymmen som vittnar om hur byggnaden var anpassad både för boende och för gårdens försörjning.
I dag är Åby säteri en del av Nordens Ark, där historien möter nutiden. Här finns spår av forntida boplatser, gravar och hällristningar sida vid sida med det historiska jordbrukslandskapet. Samtidigt pågår ett arbete för att bevara hotade djurarter.
Mangårdsbyggnaden står kvar som ett vittne över alla de liv som levts här, från adelns storhetstid till dagens verksamhet och fortsätter att vara en central del av Åbys berättelse.

Timmer och sten redo att fraktas vidare
På denna bild från Åbys ångbåtsbrygga syns både travar av timmer och huggna stenblock, färdiga att lastas ombord på de fartyg som ligger vid bryggan. Här lastades timmer och sten innan de skickades vidare med båt ut ur fjorden.Ångbåtskommissionären bodde i huset längst ut på bryggan och hade en central roll i platsens dagliga liv. Genom honom, och genom arbetet vid stenbrotten och på kajen, knöts Åby till handeln och rörelsen längs kusten och vidare ut i världen.

Flera fartyg vid ångbåtsbryggan
Bilden illustrerar en dag då det var full fart på handeln vid Åbys ångbåtsbrygga. Både segelbåtar, motorbåtar och en större passagerarbåt har samlats i viken, vilket tyder på att ångbåten just anlänt eller att en marknad eller handelsdag var i full gång. På bilden syns båtar som användes av lokala fiskare, mindre kustfraktare samt hantverkare och handlare som tog sig mellan bryggorna för att köpa, sälja och byta varor.De många segelbåtarna är typiska för kustlivet i Bohuslän under det tidiga 1900-talet.

Bild från andra sidan fjorden
Denna bild är tagen från den andra sidan fjorden, Vrångebäck. Även här lade ångbåtarna till och här låg även Åby säteris vagnbod.

Åbyfjorden är det som en gång gav säteriet dess namn, och här vid strandkanten fanns kontakten med omvärlden. Under medeltiden, och långt senare, var resor på land både riskfyllda och besvärliga. Förutom att vägarna ofta var i mycket dåligt skick fanns också risken att bli överfallen och rånad. Att färdas över vattnet var därför både tryggare och bekvämare. Dessutom kunde man transportera betydligt större laster med båt.

Badhuset vid Åbyfjorden
På bilden syns det gamla badhuset vid Åby, med omklädningsrummet placerat bakom. Vattnet hämtades direkt från Åbyfjorden och pumpades upp till badkaren. Det innebar att havet ibland följde med hela vägen in. Karl Mattsson, som länge arbetade på gården och ofta kallades Åbys “allt i allo”, berättade om en händelse som blivit kvar i minnet.

En dag skulle han värma badvatten åt överstinnan Kilman. Vattnet pumpades som vanligt upp från fjorden, och Karl gjorde upp en rejäl vedbrasa för att få det varmt. Men med vattnet hade också trådar från en brännmanet följt med. När överstinnan steg ner i badet blev reaktionen omedelbar. “Bevara mig, vad hon skrek”, lär Karl Mattsson senare ha berättat.

Badhuset stod kvar långt in på 1900-talet, men revs i början av 1970-talet då det blivit förfallet och utgjorde en fara. I dag finns det inte längre kvar, men genom berättelser som denna lever platsen och minnena vidare.

Lastarlaget
I början av 1900-talet bedrevs omfattande stenbrytning och stenexport i Bohuslän, och även på Åby säteri lastades sten för transport ut i världen. På bilden syns ett lastarlag, ett arbetslag av män som hade till uppgift att lasta stenblock på pråmar eller ångbåtar vid kajen nedanför säteriet.

Stenarna bröts eller samlades i närheten, drogs med häst och vagn ner till strandkanten och lyftes sedan ombord med enkla handdrivna vinschar, spett och block. Lastarlagen bestod ofta av erfarna arbetare från trakten, många med bakgrund inom jordbruk, fiske eller stenindustrin.

Fotot ger en inblick i en tid då stenindustrin var en viktig del av Bohusläns näringsliv och då även Åby hade sin roll i det hårda men betydelsefulla arbetet. Under denna period blev Bohuslän internationellt känt för sin granit, som exporterades till länder som Tyskland, England och Danmark.

I Sotenäs och kring Brofjorden fanns många stenbrott och lastplatser där stenen bröts och förbereddes för transport. Åby säteri låg strategiskt nära vattnet, vilket gjorde platsen väl lämpad för att lasta sten på pråmar och ångbåtar för vidare transport ut i världen.

Stenhuggarna
I närområdet av Åby säteri fanns under denna tid många små stenbrott, som kallades quarrar, ett ord hämtat från engelskans quarry. Här arbetade lokala stenhuggare med att bryta bohusgraniten för hand, med hjälp av släggor, borrar och kilar.

De tunga stenblocken transporterades därefter ner till Åbys ångbåtsbrygga, där lastarlaget, som ni ser på den tidigare bilden, tog över arbetet. Att lasta stenen på pråmar och ångbåtar krävde både styrka och noggrannhet, och var en viktig del av kedjan från brott till export.

 

I köket på Åby säteri
Fotografiet visar tjänstefolk samlade i köket på Åby säteri kring sekelskiftet 1900. Här möter vi några av dem som bar upp det dagliga arbetet på gården. Amanda, som ansvarade för mejeriet, Emilia Matsson, kallad Meli i Myrane, Anders Kogubben som skötte ladugården, Viktor Jansson, trädgårdsmästare, samt pigan Hilda Karlsson, senare Karlberg, och Olelía i Gamle Hage.

Köket var inte bara en arbetsplats. Det var gårdens nav, där dagens arbete tog sin början och där man samlades en stund mellan sysslorna. Här lagades maten till både herrskap och tjänstefolk, här bakades bröd och här hölls värmen levande från tidig morgon till sen kväll. Kläderna är enkla och praktiska, anpassade för ett liv med långa arbetsdagar. Var och en hade sin uppgift, men tillsammans höll de gården i gång. Mejeriet, ladugården, trädgården och hushållet var alla delar av samma helhet.

Kaffe och whisky i fruktträdgården
Fotografiet är taget i fruktträdgården på Åby säteri i början av 1900-talet. Två kvinnor och två män har samlats kring ett dukat bord, klädda i tidens fina kläder.

Fruktträdgården var inte bara en plats för odling utan också en miljö för umgänge. Här kunde man slå sig ner i trädens skugga, dricka kaffe och samtala. Bordet är dukat och antyder att det kanske också serveras något starkare, som whisky, vilket vittnar om en mer privat och social stund.

Personerna på bilden tillhör troligen herrskapet eller gårdens närmaste krets. Det kan vara arrendatorn och hans familj, släktingar eller gäster på besök. Klädseln och sammanhanget skiljer sig från bilderna av tjänstefolk i arbete. Här finns tid för vila, samtal och gemenskap.

Fruktträdgården
På Åby säteri fanns tidigare omfattande och vackra trädgårdsanläggningar. Detta fotografi, taget i början av 1900-talet, visar den gamla trätrappan som ledde från gårdsplanen ner mot trädgården och vidare till fjorden. Trappan kallades i folkmun för Sjötrappen och sades vara snickrad i ek av Emil Kristensson, gårdssnickare på Åby.

Säteriet och landskapet
Med mangårdsbyggnaden som kärna bredde ett nät av ekonomibyggnader ut sig över Åby. Ladugårdar, stall, bodar och verkstäder formade tillsammans en levande arbetsplats. Här sköttes djuren, redskapen lagades och skörden togs om hand. På bilden ser man den stora ladan, som räknas som Bohusläns äldsta timrade lada. Den kraftiga timmerkonstruktionen vittnar om en lång historia och mycket tyder på att delar av byggnaden har sitt ursprung i 1600-talet.

Där vi i dag ser gästparkeringen låg tidigare en trädgårdsanläggning, en del av det organiserade landskap som omgav gården. I bakgrunden breder Åbyfjorden ut sig och visar hur gården varit en del av ett större landskap.
Åbyfjorden är en cirka 22 kilometer lång och smal fjord, formad som en djup spricka i berggrunden. Under istiden formades dalen av inlandsisen och landskapet vi ser i dag har vuxit fram under tusentals år. Längs stränderna breder flacka ängar ut sig och övergår i grunda vikar med sand och lera. Dessa marker har länge använts som beteslandskap och är än i dag viktiga miljöer för fågellivet.

Längre ner mot fjorden, på höger sida, låg den så kallade isbingen. Här lagrades is under vintern, noggrant staplad och täckt för att bevaras så länge som möjligt. Under årets varmare månader användes isen för att kyla mjölken i mejeriet, som låg i en av flygelbyggnaderna intill mangården. Det är en detalj som visar hur naturens resurser togs tillvara och blev en självklar del av gårdens vardag.

Barn i lek utanför Åby säteri, kring sekelskiftet 1900
På bilden leker en grupp barn hand i hand på gårdsplanen utanför en av flyglarna vid Åby säteri. I bakgrunden syns den ljusa träbyggnaden som en del av den livliga vardagsmiljön kring mangården.

Flyglarna, uppförda omkring 1790 och placerade på var sin sida om mangården, rymde både bostäder och viktiga funktioner för gårdens drift. Här bodde familjer som arbetade på säteriet, och byggnaderna innehöll bland annat kök, mjölkkammare och bagarstuga.

Gårdsplanen blev en naturlig samlingsplats där arbete och vardagsliv möttes, men också där barnens lek fick ta plats. Från tidig morgon till sen kväll pågick livet i och omkring flyglarna, och tillsammans formade de den miljö som än i dag präglar Åby säteri. När man ser ut över gårdsmiljön i dag är det lätt att föreställa sig hur det en gång var: människor i rörelse mellan byggnaderna, ljudet av arbete från ladugården, klockan på kornboden som ringde när det var dags för paus, doften av hö och ved och ett ständigt närvarande liv i rörelse.