Ölandsgås
Fjäderdräkten är brokig; vit med brungrå partier på huvud, hals, rygg och lår. Vingpennorna är helt vita medan stjärtpennorna är delvis grå. Näbb och ben är vackert orange.
Gäss är mycket måna om sitt revir och vaktar det noga mot inkräktare. Gåskarlen, hanen, fungerade därför utmärkt som vakthund på de öländska gårdarna och varnade högljutt de boende när det kom besök.
För 2500 år sedan tämjdes de första gässen här i Skandinavien. Under 1800-talet var gäss vanliga husdjur på Öland, i Småland och i norra Skåne. Successivt försvann de lokala gåsarterna och på 1970-talet befarades ölandsgåsen vara borta för alltid. I Västergötland återfann man några få djur som kommit från Öland på 1920-talet. Det är från dessa djur som dagens ölandsgäss härstammar.
Av de lokala gåsarterna är det endast ölandsgås och skånegås som finns kvar. Till utseendet är de båda raserna mycket lika varandra men ölandsgåsen är något gråare till färgen. Ölandsgåsen är dessutom betydligt mindre än skånegåsen. Genom åren har ölandsgåsen behållit många av de typiska lantrasegenskaperna. De är härdiga och har goda modersegenskaper.
Ölandsgäss lägger 20-30 ägg per säsong och ruvar sedan en dryg månad innan de små gässlingarna kläcks. Gåsen är duktig på att söka mat och klarar sig bra på magra beten. Den nätta kroppsbyggnaden gör att de flesta vuxna ölandsgäss kan flyga.
Under 1800-talet var gäss vanliga husdjur på Öland, i Småland och i norra Skåne.