Fältarbete

Snöleopardstudien i Mongoliet

Snöleoparden lever i centralasiatiska bergsmassiv på mellan 2000 och 5500 meters höjd. Med sin tjocka kamouflagefärgade päls, stora tassar och långa svans är arten perfekt anpassad till ett liv i den karga och branta miljön. Forskningen om snöleopard startade på tidigt 1980-tal men det stod snart klart för forskarna att människan inte är lika väl anpassad till miljön och att det är otroligt svårt att samla in kunskap om snöleopard.

Det finns ofta få om några vägar till snöleopardernas rike. På vissa platser kan man transportera in utrustning med terrängbilar men på andra platser får man använda packdjur eller bära utrustningen själv. Själva forskningen hindras av att snöleoparderna rör sig över stora ytor och att de är så väl kamouflerade att det i princip inte går att upptäcka dem och därigenom kan man inte observera dem för att på så sätt samla information.

Att spåra

Att snöspåra en katt i de branta bergen gör man endast med livet som insats och inte ens då lyckas man följa dem särskilt länge. Att samla in spillning för att finna bytesrester och inventera var snöleoparderna har befunnit sig visade sig också vara svårt innan man hade tillgång till DNA-analyser. Då det visade sig att det inte går att säkert skilja på spillning från snöleopard och andra arter som varg och räv annat än med DNA analyser.

Lösningen var att försöka fånga snöleoparder och sätta radiohalsband på dem. Under 80- och 90-talet lyckades man märka 13 leoparder med radiohalsband. Snart visade det sig att det var praktiskt taget omöjligt att pejla djuren i bergen då man måste vandra enorma sträckor för att höra signalerna från halsbanden. 

GPS-spårning

Det var först när ny teknik i början på 2000-talet utvecklades som forskningen kunde starta på allvar. De halsband som används nu har en GPS mottagare som registrerar var djuret befinner sig med regelbundna mellanrum. När en position erhållits startar en satellittelefon som skickar positionen till internet.

Halsbanden har en funktion som gör att den kan programmeras att falla av då batteriet börjar ta slut. Forskarna kan följa djuren i 1.5-2 år lite beroende på hur ofta man tar positioner. Strax innan halsbandet trillar av kan man försöka fånga djuret igen för att sätta på ett nytt halsband och på så sätt kunna följa djuret längre.

Forskarna slipper alltså pejla djuren, när väl halsbandet är på plats sköter det sig självt. Halsbanden ger information om hur stora hemområden individerna har, om de hävdar revir mot varandra eller accepterar varandra, hur länge de lever, vad de dör av och så vidare. Genom att besöka de platser de halsbandsmärkta djuren stannar upp på eller sätta ut kameror i de områden som de märkta katterna rör sig över kan man också ta fram information om vad snöleoparderna äter och hur många ungar de får.

Kamerahjälp

Nya kameror som aktiveras när något rör sig framför dem används också. Varje snöleopard har ett unikt fläckmönster och med hjälp av kamerorna kan man identifiera individerna och på så sätt uppskatta hur många som finns i ett område. Med hjälp av DNA teknik kan man också samla in spillningar från ett område för att dels se hur många olika snöleoparder man hittat spillning ifrån men dessutom hitta DNA från bytesdjuren och därigenom uppskatta vad snöleoparderna har ätit.

Informationen från halsbanden gör det möjligt att kontrollera hur bra inventeringsmetoden med kamerorna fungerar. Därefter kan man kontrollera hur väl spillningsinsamlingen fungerar. På så sätt får man ett bra mått på hur många snöleoparder som finns i området och kan då testa och utvärdera nya, billigare inventeringsmetoder. 

Långtidsstudie

2008 startades den första långtidsstudien på snöleopard av de två USA-baserade organisationerna Snow Leopard Trust och Panthera. Studien kommer fortgå i minst 15 år och är förlagd till Tost Uul, en bergskedja i Mongoliets Gobiöken.

Studien är mångfacetterad och syftar till att ta fram så mycket kunskap som möjligt om snöleoparden. De första åren har handlat mycket om att bygga upp verksamheten och att utveckla lämpliga metoder för att studera snöleoparden, till exempel hur man fångar dem, hur man studerar födoval och inventeringsmetoder.

Forskningscenter

Sommaren 2010 byggdes ett forsknings- och utbildningscentrum kring snöleopard kallat J. Tserendevleg Research and Conservation Center. Här kommer forskare, studenter och besökare att kunna bo under tiden de jobbar på studien. Förutom forskningen runt djuret snöleopard kommer man också prova nya bevarandeprogram för att se hur effektiva de är. Studieområdet passar utmärkt för det eftersom man redan mycket god kontakt med lokalbefolkningen och snöleopardpopulationen där är den bäst studerade i världen.

Även om det fortfarande finns mycket kvar att lära är detta ett stort steg framåt för att bättre förstå snöleoparden och dess gåtfulla liv bland bergen.