Vit stork

Den vita storken, Ciconia ciconia, är en folkkär art runt om i Europa och arten var länge något av en symbol för det sydsvenska jordbrukslandskapet. Efter en kraftig populationsminskning under tidigt 1900-tal så dog den vita storken ut i Sverige på 1950-talet.

Att arten utrotades var en följd av omfattande utdikningar av våtmarker som gjordes under 1800- och början av 1900-talet för att skapa åkermark. I Skåne har 90 % av de våtmarker som fanns vid 1800-talets början dikats ut och eftersom det var där storken hittade sin föda så dog den snabbt ut.

Förlusten av våtmarker runt om i Europa är huvudorsaken till artens tillbakagång i hela Västeuropa. Ett nytt stort hot mot arten i det vilda är högspänningsledningar då dessa är den vanligaste dödsorsaken både på häckningsplatser och längs flyttvägarna. 

Vad vi gör på Nordens Ark

Nordens Ark samarbetar sedan flera år tillbaka med Svenska Storkprojektet för att bygga upp en vild storkpopulation i Sverige. Nordens Ark håller ca 12–15 storkpar i parkens våtmarksområde. Alla de ungar som kläcks på Nordens Ark skickas varje sommar ner till Skåne för att tillsammans med hundratalet andra storkar släppas ut i det vilda.

Innan storkarna släpps ut ringmärks de, vilket är en förutsättning för att vid senare tillfälle kunna identifiera varje individ. Ett flertal storkar har även försetts med GPS-sändare. Tack vare dessa sändare kan vi följa storkarnas flyttvägar och därigenom få mer kunskap vart och hur de rör sig. Nordens Ark deltar även vid den årliga inventeringen av häckande storkar i det vilda där alla vilda årsungar räknas och ringmärks.

 

Aktuellt i projektet - januari 2026

2025 års utsläpp blev det största på många år. Inte mindre än 81 ungstorkar släpptes ut på en gång under det stora Storksläppet, varav 16 var kläckta och uppfödda på Nordens Ark. Ytterligare ungstorkar släpptes även de lite senare under säsongen då dessa hade kläckts sent.  

Storksläppet arrangeras av Svenska Storkprojektet. Vid släppet släpps storkungarna i grupp för att så många ungfåglar som möjligt ska få chans till en första gemensam höstflytt. Ensamma eller i små grupper ökar risken att ungarna inte vågar ge sig iväg på den långa resan söderut och istället stannar kvar över vintern. Redan i augusti börjar storkarna sin imponerande resa söderut mot Afrika. När de så småningom blir könsmogna återvänder de för att häcka, och många av dem hittar tillbaka till Sverige och Skåne. 

I samarbete med
Svenska storkprojektet